Det finns många orsaker att söka sig till psykoanalys, till psykoanalytiskt arbete, men samtidigt inga förutbestämd sådan. I första hand är det frågan om ett personligt inre behov och ett beslut att försöka nå en bättre kontakt med det lidande, den förvirring, den förundran, osv., som på enigmatiska sätt påverkar (möjligen destruktivt) våra responser och förhållanden till andra människor, till vår omgivning, till vår livssituation, till det förflutna och framtiden, och ytterst, till de existentiell betingelser som formar våra liv.

En av de grundläggande premisserna i den Lacanska psykoanalytiska orienteringen är att det är analysanden (dvs., den som söker sig till analys) som i sig själv besitter den kunskap hen söker, snarare än analytikern. Analytikerns roll är att stöda detta sökande genom att erbjuda det analytiska rummet och med att uppmärksamma det omedvetna i analysandens tal.

Inom den Lacanska orienteringen har vi inte fasta/bestämda längder för de enskilda sessionerna, utan de varierar från gång till gång. Det är analytikerns uppgift att i varje enskild session finna en lämplig punkt där det omedvetna framträder och att synliggöra detta genom att avbryta analysandens tal, dvs. sätta punkt för sessionen. En av de eftersökta effekterna med detta är att skapa en viss distans till den njutning som är inskriven i talet kring symptomet, dvs. njutningen som bildats omkring symptomet.